Vi flyttar!
Följ oss här istället!
http://pajad.wordpress.com
http://pajad.wordpress.com
Uppdejt
Tjohopp!
Helg, helg, helg! Igår var vi hemma på middag hos Jossan och Adde. Började med en mysig skogspromenad. Muppo lagade god mat medan vi andra drack öl och snackade skit. Skitungarna försökte låna Partys grejer men som det mensmongo hon är just nu var det inte så populärt ;)
Här hemma är det mycket kul som väntar både under dagen men också under dagarna och veckorna framöver. Många roliga dejter inbokade med kul folk, en hel del vallning framöver och allmäna dumheter. Vi börjar träna vallning ihop med Katia (och pappa Loki) hos Göran i Alingsås nu så det skall bli skönt att komma igång på riktigt. Skitungarna börjar bli riktigt stora och det skall bli spännande att se hur dom utvecklas framöver.
Någonting annat som skall bli spännande är att se hur som reagerar på snön nu till vintern. Nåfonting säger mig att dom kommer att bli ganska exalterade.
Wille, Borås BK.
Partypinglan, Borås BK.
Vackra Will, Borås BK.
Spring i Benen, Borås BK.
Helg, helg, helg! Igår var vi hemma på middag hos Jossan och Adde. Började med en mysig skogspromenad. Muppo lagade god mat medan vi andra drack öl och snackade skit. Skitungarna försökte låna Partys grejer men som det mensmongo hon är just nu var det inte så populärt ;)
Här hemma är det mycket kul som väntar både under dagen men också under dagarna och veckorna framöver. Många roliga dejter inbokade med kul folk, en hel del vallning framöver och allmäna dumheter. Vi börjar träna vallning ihop med Katia (och pappa Loki) hos Göran i Alingsås nu så det skall bli skönt att komma igång på riktigt. Skitungarna börjar bli riktigt stora och det skall bli spännande att se hur dom utvecklas framöver.
Någonting annat som skall bli spännande är att se hur som reagerar på snön nu till vintern. Nåfonting säger mig att dom kommer att bli ganska exalterade.
Wille, Borås BK.
Partypinglan, Borås BK.
Vackra Will, Borås BK.
Spring i Benen, Borås BK.
9 månader
I söndags blev skitungarna nio månader. Snacka om att tiden går fort och långsamt på samma gång...
Ingrid, 9 månader gammal.
Wille, 9 månader gammal.
Ingrid, 9 månader gammal.
Wille, 9 månader gammal.
Härliga tider
I helgen har vi haft fullt upp med diverse aktiviteter. I lördags mötte jag och mina fem skitungar upp Jossan, Emelie, Peter och Sabine för att gå milen i Hindås. Totalt blev det ett gäng på fem tvåbenta och elva fyrbenta. Hundarna lekte och hade roligt, vi tjatade och fikade om vartannat. Sådana dagar gör gott för både kropp och själ.
Igår var också en intensiv dag - vi mötte upp Jossan (vem annars?) och Renée (som har en kullsyster till Party) för att gå en sväng i skogen. Blev en härlig tur i Jossans nya område. Åkte sedan vidare för att handa lite middag som vi avnjöt på Alfa innan det var dags för dagens träningspass. Paula, Magne, Jonas och alla hundar mötte upp oss vid femtiden. Även mamma och pappa kom förbi och höll oss sällskap. Bra träning, som vanligt när vi tränar ihop. Vi avslutade träningspasset med sedvanlig simning. Det brukar uppskattas av av de unga skitungarna (dvs Ingrid och Wille) men de gamla tanterna är väl inte sådär jätteimponerade ;) Hejdi gillar det egentligen inte alls, men hon fogar sig och går med på det utan några större men. Det är ju trots allt så att med regelbunden simning kommer hon att hålla längre i kroppen.
Idag har vi vilat upp oss, och "tränat" på att göra ingenting. Det här är första dagen sen skitungarna flyttade hit som dom inte har fått springa lösa i skogen en enda gång. På hela dagen! Vi har bara gått koppelpromenader och småsvängar i bostadsområdena här omkring. Det har inte blivit någon träning alls. Tror att det är nyttigt för dom med en riktig slappdag, den senaste tiden har vi haft väldigt mycket grejer för oss och vi har inte varit hemma sådär hemskt mycket. Så därför skall dagen fortsätta i detta lata och slappa tema - nu blir det mys i soffan.
Nedan följer lite bilder från i lördags.
Jossan in action.
Vackraste lilla Hejdi.
Fina Emelie under promenaden.
Emelies lilla Yim, som inte är så liten längre :)
Peter och Sabine passade en hund över helgen, Schäfer som tillhör försvarsmakten.
Fina pojken <3
Hildus <3
Wille springer med stil...
Och försöker charma brudarna...
Och försökte...
Men damerna blev inte så charmade...
Lilla Nayeli ser lurig ut...
Kamphundar.
Goa hundar.
Buffy har tungan rätt i mun.
Party och Yim.
Jossan försöker knyta skorna men blir våldskramad av Wille.
Lilla Ingrid <3
Bror och syster <3
Buffy har sin egen stil.
Igår var också en intensiv dag - vi mötte upp Jossan (vem annars?) och Renée (som har en kullsyster till Party) för att gå en sväng i skogen. Blev en härlig tur i Jossans nya område. Åkte sedan vidare för att handa lite middag som vi avnjöt på Alfa innan det var dags för dagens träningspass. Paula, Magne, Jonas och alla hundar mötte upp oss vid femtiden. Även mamma och pappa kom förbi och höll oss sällskap. Bra träning, som vanligt när vi tränar ihop. Vi avslutade träningspasset med sedvanlig simning. Det brukar uppskattas av av de unga skitungarna (dvs Ingrid och Wille) men de gamla tanterna är väl inte sådär jätteimponerade ;) Hejdi gillar det egentligen inte alls, men hon fogar sig och går med på det utan några större men. Det är ju trots allt så att med regelbunden simning kommer hon att hålla längre i kroppen.
Idag har vi vilat upp oss, och "tränat" på att göra ingenting. Det här är första dagen sen skitungarna flyttade hit som dom inte har fått springa lösa i skogen en enda gång. På hela dagen! Vi har bara gått koppelpromenader och småsvängar i bostadsområdena här omkring. Det har inte blivit någon träning alls. Tror att det är nyttigt för dom med en riktig slappdag, den senaste tiden har vi haft väldigt mycket grejer för oss och vi har inte varit hemma sådär hemskt mycket. Så därför skall dagen fortsätta i detta lata och slappa tema - nu blir det mys i soffan.
Nedan följer lite bilder från i lördags.
Jossan in action.
Vackraste lilla Hejdi.
Fina Emelie under promenaden.
Emelies lilla Yim, som inte är så liten längre :)
Peter och Sabine passade en hund över helgen, Schäfer som tillhör försvarsmakten.
Fina pojken <3
Hildus <3
Wille springer med stil...
Och försöker charma brudarna...
Och försökte...
Men damerna blev inte så charmade...
Lilla Nayeli ser lurig ut...
Kamphundar.
Goa hundar.
Buffy har tungan rätt i mun.
Party och Yim.
Jossan försöker knyta skorna men blir våldskramad av Wille.
Lilla Ingrid <3
Bror och syster <3
Buffy har sin egen stil.
Konsten att bli bra på bild...
Skitungarna lyckas alltid så bra med sina poser... Här är några bilder från dagens långpromenad i Såken.
Arrgh!
Världens vackraste stomatol-leende.
Vackra hundar...
Haha :)
Ibland visar fröken sin vackra sida <3
Finaste flickan <3
Vackra pojken <3
Finaste pojken <3
Arrgh!
Världens vackraste stomatol-leende.
Vackra hundar...
Haha :)
Ibland visar fröken sin vackra sida <3
Finaste flickan <3
Vackra pojken <3
Finaste pojken <3
Följ med oss
Idag är jag riktigt glad efter dagens lydnadspass. Känns som om det verkligen börjar lossna nu. Som bekant har jag ju velat mellan att frishejpa in fria följet eller att också använda mig av klossträningen. Det har gått trögt, och jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan olika sätt för att få till positionen.
Det sista har jag kört mot väggar för att få in rumpan ordentligt och jag tycker faktiskt att det blir ett ganska bra resultat. För att få till bra kontroll på själva rumpan har vi kört lite klossträning vid sidan av. Men framförallt har vi jobbat väldigt mycket med att backa i fria följet. Hunden står i rätt position, men istället för att gå framåt så backar vi. Jag upplever att detta verkligen har fått båda skitungarna att förstå vilken position man skall hålla och hur man skall göra för att behålla den.
Wille har blivit så mycket bättre på att kontrollera sina bakben och sin rumpa. Det känns inte längre bara som att dne åker med där bak utan att han faktiskt gör aktiva val i hur han väljer att släpa med sig den. Det har varit svårt att få honom att backa jämsides med mig utan att istället gå framåt och ta om positionen på nytt. Han var väldigt trög till en början när de gällde att börja backa i just fotpositionen. Men när det väl släppte så släppte det ganska bra (släppte idag på honom). Efter ett par repetitioner märkte man hur mycket han hade fått fundera och tänka, man riktigt såg hur trött han var. Och hur "lättad" han blev när han klarade det. Han blir alldeles till sig, småflamsig, klängig och kramig. Han är så gullig när han kommer på att han gjort rätt och vill genast fira det genom att kramas. Mysiga lilla hund!
Ingrid förstod själva backandet mycket snabbare och där föll poletten ner redan för ett par dagar sen. Hon backar jättefint och är väldigt känslig för hur hon skall placera sig i förhållande till mig. Än så länge har vi ju faktiskt bara tränat inomhus på det här sättet, så det skall bli spännande att se hur det fungerar senare när man "flyttar ut". Vi behöver väggen som stöd i åtminstone några pass till så vi får se när vi börjar köra utan den hjälpen.
Som det känns nu känns lydnaden jättebra. Även om det är långt ifårn klart (blir man någonsin klar?). Vi har en massa olika smådelar som funkar ganska bra var för sig. Men vi har ju inte alls börjat att sätta ihop det än. Min erfarenhet är att det lätt blir slarvigt och halvdant om man stressar fram i den delen av träningen. Behöver ha lite mer stadga i alla delar var för sig. Och innan man har ett riktigt bra fritt följ tycker inte jag att det känns relevant att börja stoppa in ställandet och läggandet i det momentet. Så i dagsläget när vi tränar dessa moment backar jag och har skitungarna framför mig - kommenderar. Eller så tränar vi när dom håller helt andra positioner i förhållande till mig. Tio meter snett framåt eller fem meter bakom. Har man snabba och fina lägganden/ställanden på det sättet känns det ju inte så svårt att stoppa in det i det fria följet sen. Åtminstone har det inte varit det på andra hundar...
Nu tar vi helg!
Det sista har jag kört mot väggar för att få in rumpan ordentligt och jag tycker faktiskt att det blir ett ganska bra resultat. För att få till bra kontroll på själva rumpan har vi kört lite klossträning vid sidan av. Men framförallt har vi jobbat väldigt mycket med att backa i fria följet. Hunden står i rätt position, men istället för att gå framåt så backar vi. Jag upplever att detta verkligen har fått båda skitungarna att förstå vilken position man skall hålla och hur man skall göra för att behålla den.
Wille har blivit så mycket bättre på att kontrollera sina bakben och sin rumpa. Det känns inte längre bara som att dne åker med där bak utan att han faktiskt gör aktiva val i hur han väljer att släpa med sig den. Det har varit svårt att få honom att backa jämsides med mig utan att istället gå framåt och ta om positionen på nytt. Han var väldigt trög till en början när de gällde att börja backa i just fotpositionen. Men när det väl släppte så släppte det ganska bra (släppte idag på honom). Efter ett par repetitioner märkte man hur mycket han hade fått fundera och tänka, man riktigt såg hur trött han var. Och hur "lättad" han blev när han klarade det. Han blir alldeles till sig, småflamsig, klängig och kramig. Han är så gullig när han kommer på att han gjort rätt och vill genast fira det genom att kramas. Mysiga lilla hund!
Ingrid förstod själva backandet mycket snabbare och där föll poletten ner redan för ett par dagar sen. Hon backar jättefint och är väldigt känslig för hur hon skall placera sig i förhållande till mig. Än så länge har vi ju faktiskt bara tränat inomhus på det här sättet, så det skall bli spännande att se hur det fungerar senare när man "flyttar ut". Vi behöver väggen som stöd i åtminstone några pass till så vi får se när vi börjar köra utan den hjälpen.
Som det känns nu känns lydnaden jättebra. Även om det är långt ifårn klart (blir man någonsin klar?). Vi har en massa olika smådelar som funkar ganska bra var för sig. Men vi har ju inte alls börjat att sätta ihop det än. Min erfarenhet är att det lätt blir slarvigt och halvdant om man stressar fram i den delen av träningen. Behöver ha lite mer stadga i alla delar var för sig. Och innan man har ett riktigt bra fritt följ tycker inte jag att det känns relevant att börja stoppa in ställandet och läggandet i det momentet. Så i dagsläget när vi tränar dessa moment backar jag och har skitungarna framför mig - kommenderar. Eller så tränar vi när dom håller helt andra positioner i förhållande till mig. Tio meter snett framåt eller fem meter bakom. Har man snabba och fina lägganden/ställanden på det sättet känns det ju inte så svårt att stoppa in det i det fria följet sen. Åtminstone har det inte varit det på andra hundar...
Nu tar vi helg!
Det gäller att hålla tungan rätt i mun...
Det gäller att hålla tungan rätt i mun...
När löven faller...
Det märks att skitungarna håller på att bli stora. Wille har vuxit till sig rätt rejält de senaste veckorna och har nått en respektabel höjd och vikt. Ingrid har stannat på samma storlek och kommer nog med all säkerhet att förbli en ganska liten fröken.
Förra veckan hade vi väldigt mycket att göra och hundarna hamnade lite i skym undan. Det blev ingen träning alls, och de dagliga aktiviteterna fick bestå i att skrota omkring i trädgården och rusa runt i skogen. Till min förvåning höll dom sig väldigt lugna och fina inomhus, även om man kunde se att de hade ett uppdämt aktivitetssug. Du skulle ju kunna motionera dom till döds, men får dom inte träna och tänka blir dom ju ändå jobbiga att ha och göra med i längden. Men inbillar mig att hundar som i grund och botten är välaktiverade och stimulerade klarar av att ta ett par dagar/en vecka då och då där det inte händer någonting utan att börja klättra på väggarna. Duktiga skitungar.
Den här veckan har livet återgått så smått till det normala. Nya buren är färdig, lackad och installerad. Hundarna åker numer med stil. Känns säkert och bra. Vi premiärtestade buren i tisdags och firade det genom att åka ner till Varbegs BK ihop med Jossan, Adde och Eike. Det blev mycket passivitet för Ingrid och Wille, men också lite lydnad, tricks och agilitygrunder. Framför allt är det ju väldigt nyttigt att träna i andra miljöer och ihop med främmande hundar. Vi fick också tränat en hel del på att sitta uppbundna lugna och snälla samtidigt som jag tränar med någon av dom. Wille håller sig tyst, men börjar gärna ”stressgräva” i ren frustration. Ingrid gräver förvisso inte men skälller gärna som en idiot. Det har ju resulterat i att jag helst har den hunden som jag inte tränar med insatt i bilen. Men det är ju inte riktigt hållbart i längden så det gäller bara att träna, träna, träna. Och visst ser man resultat, även om det kanske inte går så fort som man vill att det skall gå (dvs. fungera perfekt efter en träning).
I tisdags var det träningstävling på Varbergs BK dessutom så vi fick passat på att träna med skott. Har aldrig varit på en sådan arrangerad träning med skitungarna, men det var väl som väntat inga större problem. Dom är ju rätt ljudtåliga, om man säger så. När de började skjuta stod jag och Ingrid och kampade. Hon reagerade inte på något sätt. När de sköt nästa gång satt hon kvar i en start (agility) och inte heller då rörde hon ens en liten min. Wille reagerade inte heller, han hade fullt sjå med att stirra ut oss och titta längtansfullt och vänta på sin tur. Jag har ju aldrig haft eller tränat en egen skotträdd/åskrädd hund så jag är inte så bekant med just den typen av problem.
Och apropå nya miljöer – igår var vi iväg på en sådan där tråkig shoppingrunda och gjorde alla tråkiga måsten. Hoppade in på apoteket för att hämta ut mediciner (till mig) och fick det härliga svaret att det skulle ta en timma att iordningställa skiten. Vad gör man då, i en timma, när man redan gjort alla måsten och det inte riktigt känns meningsfullt att åka hem? Vi passade på att träna lite lydnad på parkeringen utanför. Ingrid jobbade jättefint för godis (korv) och fick faktiskt till många jättefina repetitioner av fria följet. Känns verkligen som att vi börjar hitta åtminstone lite mer stadga där. Hon har fortfarande en jättefin intensitet, men hon är inte riktigt sådär överhet att hon är utanför skinnet längre. Det är ju i och för sig en av de egenskaper jag älskar så mycket hos henne – att hon är så het, impulsiv och kvick i både rörelser och huvud. Hela hon är så himla... vad man nu säger?
Wille var lite mer störd av sin omgivning till en början men det släppte efter någon minut eller två. Störd i den bemärkelsen att han var lite nyfiken på var han var och ville kolla lite på folket som gick två meter bort. Även den lille herren kunde tänka sig att käka godis UTOMHUS. Framsteg! Han har dessutom blivit så himla mycket bättre på att bjuda beteenden. Nästan lite för duktig. Jag är inte riktigt van vid att ha en hund som uppskattar att jobba så mycket så att belöningen göms bort. Många gånger, speciellt när man använder godis, får man till en bra grej – klick. Men, istället för att käka godiset går herren bara vidare till nästa moment eller fortsätter att bjuda nya beteenden. Skumt, men såklart roligt. Vid lekbelöning finns inte det här ”problemet”, det finns faktiskt ingenting som får honom att dissa leken.
Kråkan under promenad i Härskogen (9 km), 1 oktober
Marknad
Idag har vi haft en lång och bra dag med diverse aktiviteter. Vi började morgonen med klossträning och bakdelskontroll. Frukosten fick ätas under arbetande former. En härlig start på dagen. Ett bra sätt för mig att vakna till och starta igång hjärnan. Ingrid har kommit lite längre i sin bakdelskontroll och hon har ju generellt sett MYCKET bättre kroppsuppfattning. Hon har betydligt bättre koll på hur kroppen fungerar. Hon fick till många fina förflyttningar med rumpan och med lite mer flitig träning så skall nog fotpositionen rättas till. Wille har varit väldigt passiv hittills med bakpartiet och han har varit väldigt dålig på att förstå att det faktiskt finns en rumpa att flytta på. Kändes som att det började lossna idag och han började faktiskt jobba lite mer aktivt med rumpan. Han har fortfarande lång väg kvar, men det kändes fins att han började förstå grejen med att röra på arslet.
Eftersom sambon är ledig styrde vi kosan mot Borås centrum för att gå på lite marknad. Hundarna har ju inte för vana att springa på marknader precis men dom skötte sig väldigt fint. Det var trångt, mycket folk och skumma saker. Skrikande barn med ballonger och tivoli med högljudda attraktioner. Bra och nyttig träning. Wille tittade på allting med stor fascination. Han gick fint i koppel men ville gärna lukta folk i rumpan om dom råkade stå för nära. Ingrid var också duktig, men lite mer osäker än honom. Hon ville gärna gå nära mig, och då var allt frid och fröjd. Hon gick med Jerry en stund men då hade hon det lite jobbigt eftersom hon var tvungen att hålla koll på sin mamma hela tiden. Snuttan <3
Det slog mig också att stor del av icke-hundfolket är hemskt dåliga på hur man hälsar på främmande hundar. Det var många som dök upp bakom hundarna och bara gick rätt på och började klappa. Vissa människor man gick förbi kunde bara rätt som det var kasta ut en hand och liksom känna på hundarna. De ville liksom klappa men de kunde inte med att fråga eller gå fram utan gjorde det liksom i farten. Många gubbar kom fram hastigt, lutade sig rätt över hundarna och pratade högt - "jamen, hej på dig lilla vovven". Med en sådan frammarsch är det egentligen konstigt att inte fler olyckor och "hundattacker" sker. Wille, som kan vara lite mer osäkert lagd när det kommer till främlingar, var exemplarisk och blev inte det minsta rädd eller jobbig när främmande gubbar bara dök upp och var på honom. Kändes himla fint, måste jag säga. Jag är med andra ord hemskt nöjd med deras uppförande på marknaden.
På marknaden handlade vi lite fika (donuts) som vi tog med hem till Jerrys mormor och kalasade på. Hämtade upp hunden Hector och tog en rejäl runda i skogen. Skitungarna tyckte att det var härligt att få svina loss ordentligt i alla träsk efter en heldag i stan. Det tog på krafterna att skärpa sig och bete sig vettigt, och då är det skönt att få leva rövare en stund ;)
Eftersom sambon är ledig styrde vi kosan mot Borås centrum för att gå på lite marknad. Hundarna har ju inte för vana att springa på marknader precis men dom skötte sig väldigt fint. Det var trångt, mycket folk och skumma saker. Skrikande barn med ballonger och tivoli med högljudda attraktioner. Bra och nyttig träning. Wille tittade på allting med stor fascination. Han gick fint i koppel men ville gärna lukta folk i rumpan om dom råkade stå för nära. Ingrid var också duktig, men lite mer osäker än honom. Hon ville gärna gå nära mig, och då var allt frid och fröjd. Hon gick med Jerry en stund men då hade hon det lite jobbigt eftersom hon var tvungen att hålla koll på sin mamma hela tiden. Snuttan <3
Det slog mig också att stor del av icke-hundfolket är hemskt dåliga på hur man hälsar på främmande hundar. Det var många som dök upp bakom hundarna och bara gick rätt på och började klappa. Vissa människor man gick förbi kunde bara rätt som det var kasta ut en hand och liksom känna på hundarna. De ville liksom klappa men de kunde inte med att fråga eller gå fram utan gjorde det liksom i farten. Många gubbar kom fram hastigt, lutade sig rätt över hundarna och pratade högt - "jamen, hej på dig lilla vovven". Med en sådan frammarsch är det egentligen konstigt att inte fler olyckor och "hundattacker" sker. Wille, som kan vara lite mer osäkert lagd när det kommer till främlingar, var exemplarisk och blev inte det minsta rädd eller jobbig när främmande gubbar bara dök upp och var på honom. Kändes himla fint, måste jag säga. Jag är med andra ord hemskt nöjd med deras uppförande på marknaden.
På marknaden handlade vi lite fika (donuts) som vi tog med hem till Jerrys mormor och kalasade på. Hämtade upp hunden Hector och tog en rejäl runda i skogen. Skitungarna tyckte att det var härligt att få svina loss ordentligt i alla träsk efter en heldag i stan. Det tog på krafterna att skärpa sig och bete sig vettigt, och då är det skönt att få leva rövare en stund ;)
Ingen middag för skitungarna
Måste säga att lydnaden faktiskt börjar att kännas lite mer ljus numer. Inte så att det egentligen någonsin har varit ett problem, snarare så att det har varit alldeles för lite träning. Det har bara inte blivit av. Under sommarhalvåret är det lätt att man fokuserar lite mer på "stora övningar" som agilitygrunder, spår, sök och så vidare. Lydnad och trix brukar komma lite i skymundan och istället få prio ett under vinterhalvåret när träningsplatserna är lite med begränsade.
Men den senaste veckan har vi försökt att träna lite mer lydnad. För att få upp intresset att jobba för mat har de inte fått någon mat alls serverad som frukost eller middag. Det har blivit korta och käcka träningspass under måltiderna istället. Motivationen att arbeta för maten har blivit mycket bättre, och idag tog Ingrid till och med godisbelöning uppe på klubben trots att jag hade en leksak i andra handen. Och hon gjorde det med bra intensitet! Wille däremot jobbade inte alls bra för godis i den miljön (på den stressnivån). Han tar godiset, men han vill inte egentligen ha det. Han sneglar hela tiden efter leksak eller att iställetr bara få fortsätta arbeta. Och det känns inte så aktuellt i lydnaden där du inte bara vill rusa fram genom momenten utan eftertanke. Men den lilla damen - hon tog godiset idag, och ville verkligen ha det. Framsteg!
Ingrid och jag har kommit in fint i lydnaden i den bemärkelsen att vi har ett fint samarbete. Hon har ett alldels förfärligt dåligt fritt följ och vi behöver verkligen, och då menar jag verkligen, arbeta på positionen och hennes lite väl heta temperament. Kontakten är perfekt, men positionen är alldeles fel. Men hon är häftig. Jag körde mycket klossträning till en början men antar att tålamodet var för dåligt, och jag skyndade lite för fort. Jag känner mig lite tafatt till klossträningen och har inte riktigt lärt in fritt följ så förut. Så de senaste dagarna har vi frishejpat positionen istället, och jag vete sjutton om det inte känns lättare? Så kanske man kan klossträna vid sidan av och göra dom uppmärksamma på rumpan ändå. Och senare ta in det igen när man börjar mer med stegförflyttningar osv.?
I förra veckan började vi i alla fall att shejpa fram ställandet. Och jävlar vad svårt det är. Hela tiden skall hon ju lägga sig ner. Men ett par pass (ganska få egentligen) har gett resultat så vi har ganska fina och snabba ställande (jag backar ju än så länge). Stadgan har blivit mycket bättre. Och snart skall jag börja med återgåendet, tror jag. Idag på klubben hade hon bra stadga även om jag fortsatte gå ganska långt, fin intensitet utan att bli för mycket.
Under morgonpasset här hemma arbetade Wille fruktansvärt bra för maten (som bestod i huvudsak av köttfärs/pannbiff) och vi fick till många fina repetitioner av fria följet. Jobbat mest med utgångsposition och går egentligen inga längre sträckor än så länge. Även om han är ivrig så slänger han inte alls ut röven så i sidled som gärna Ingrid gör. Han har mycket lättare för att hålla position. Däremot suger han på att ta belöning från handen (godis), även vid dom tillfällen som han verkligen vill ha den. Det märks att han inte alls är van vid att äta godis så från handen, för han är inte alls lika smidig som henne när det kommer till att bara lite snabbt pilla i sig maten. Efter klick - Wille hoppar nästan till och måste börja rusa runt för att gå godiset. Lite väl hög förväntan där kanske.
Läggandet har hittills fungerat ganska bra, och den senaste veckan har vi jobbat rätt mycket på intensiteten och snabbheten. Stadgan har också kommit till men vi har inte börjat med själva tillbakagåendet och uppsättet. Imorse började jag shejpa fram ställandet. Det har inte känns så aktuellt när läggandet ändå inte har känts så bra. Men imorse började vi - och jävlar vad svårt det är att få dom att bjuda på det beteendet. Är man bara minsta seg så får man ett läggande istället. Fick i alla fall fram ett gäng fina ställanden, både här hemma under lydnadspassen och några stycken åtminstone uppe på klubben idag på våran träningsdejt med Jossan och damerna. Störningen var nog lite väl mycket där uppe bland alla kompisar, agilityhinder och allmän hög förväntan. Så det blev ingen jättestadga där precis utan vi fegade litegrann och körde på säkra kort för att få fram många belöninsgtillfällen. Fokus på Willeman skall fortsatt ligga på att höja värdet i matbelöning även under stress.
Världens finaste syskon <3
Men den senaste veckan har vi försökt att träna lite mer lydnad. För att få upp intresset att jobba för mat har de inte fått någon mat alls serverad som frukost eller middag. Det har blivit korta och käcka träningspass under måltiderna istället. Motivationen att arbeta för maten har blivit mycket bättre, och idag tog Ingrid till och med godisbelöning uppe på klubben trots att jag hade en leksak i andra handen. Och hon gjorde det med bra intensitet! Wille däremot jobbade inte alls bra för godis i den miljön (på den stressnivån). Han tar godiset, men han vill inte egentligen ha det. Han sneglar hela tiden efter leksak eller att iställetr bara få fortsätta arbeta. Och det känns inte så aktuellt i lydnaden där du inte bara vill rusa fram genom momenten utan eftertanke. Men den lilla damen - hon tog godiset idag, och ville verkligen ha det. Framsteg!
Ingrid och jag har kommit in fint i lydnaden i den bemärkelsen att vi har ett fint samarbete. Hon har ett alldels förfärligt dåligt fritt följ och vi behöver verkligen, och då menar jag verkligen, arbeta på positionen och hennes lite väl heta temperament. Kontakten är perfekt, men positionen är alldeles fel. Men hon är häftig. Jag körde mycket klossträning till en början men antar att tålamodet var för dåligt, och jag skyndade lite för fort. Jag känner mig lite tafatt till klossträningen och har inte riktigt lärt in fritt följ så förut. Så de senaste dagarna har vi frishejpat positionen istället, och jag vete sjutton om det inte känns lättare? Så kanske man kan klossträna vid sidan av och göra dom uppmärksamma på rumpan ändå. Och senare ta in det igen när man börjar mer med stegförflyttningar osv.?
I förra veckan började vi i alla fall att shejpa fram ställandet. Och jävlar vad svårt det är. Hela tiden skall hon ju lägga sig ner. Men ett par pass (ganska få egentligen) har gett resultat så vi har ganska fina och snabba ställande (jag backar ju än så länge). Stadgan har blivit mycket bättre. Och snart skall jag börja med återgåendet, tror jag. Idag på klubben hade hon bra stadga även om jag fortsatte gå ganska långt, fin intensitet utan att bli för mycket.
Under morgonpasset här hemma arbetade Wille fruktansvärt bra för maten (som bestod i huvudsak av köttfärs/pannbiff) och vi fick till många fina repetitioner av fria följet. Jobbat mest med utgångsposition och går egentligen inga längre sträckor än så länge. Även om han är ivrig så slänger han inte alls ut röven så i sidled som gärna Ingrid gör. Han har mycket lättare för att hålla position. Däremot suger han på att ta belöning från handen (godis), även vid dom tillfällen som han verkligen vill ha den. Det märks att han inte alls är van vid att äta godis så från handen, för han är inte alls lika smidig som henne när det kommer till att bara lite snabbt pilla i sig maten. Efter klick - Wille hoppar nästan till och måste börja rusa runt för att gå godiset. Lite väl hög förväntan där kanske.
Läggandet har hittills fungerat ganska bra, och den senaste veckan har vi jobbat rätt mycket på intensiteten och snabbheten. Stadgan har också kommit till men vi har inte börjat med själva tillbakagåendet och uppsättet. Imorse började jag shejpa fram ställandet. Det har inte känns så aktuellt när läggandet ändå inte har känts så bra. Men imorse började vi - och jävlar vad svårt det är att få dom att bjuda på det beteendet. Är man bara minsta seg så får man ett läggande istället. Fick i alla fall fram ett gäng fina ställanden, både här hemma under lydnadspassen och några stycken åtminstone uppe på klubben idag på våran träningsdejt med Jossan och damerna. Störningen var nog lite väl mycket där uppe bland alla kompisar, agilityhinder och allmän hög förväntan. Så det blev ingen jättestadga där precis utan vi fegade litegrann och körde på säkra kort för att få fram många belöninsgtillfällen. Fokus på Willeman skall fortsatt ligga på att höja värdet i matbelöning även under stress.
Världens finaste syskon <3
Vattendjur
Vi försöker att leva ett ganska aktivt liv med så mycket olika sorters aktiviteter som möjligt. I fredags körde vi långpromenad och träning på Borås BK, i lördags gick vi milen i Hindås med ett gäng goa människor och hundar. Och igår var det som vanligt söndag och en heldag på Alfa hundcenter. Först hade jag kurs i ett par timmar, sedan kom Jossan, Paula och Frida för att köra lite träning. Efter en lyckad träning var det dags för nötterna att premiärsimma i poolen. Det har ju varit så gott ute hela sommaren så de har ju badat mer eller mindre dagligen utomhus. Men nu när hösten är på ingång kommer vi ju att tvingas förlägga simträningen inomhus.
Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara lite läskigt i början. Många hundar som älskar att bada utomhus och leker som galningar kan ju ändå bli lite skrämda när de kommer in och skall simma i poolen. Mina skitungar verkade inte gå efter den modellen. Jag tog först upp Wille på rampen. När han kom upp och stod på poolkanten gnistrade det till i ögonen - VATTEN. Kastade sig i och började genast att simma omkring som en dåre. Ingrid är på golvet nedanför och vet inte riktigt vad som pågår. Men hon hör hans glädjetjut och bestämmer sig för att livet är orättvis. Så den lilla damen HOPPAR upp på poolkanten (poolen är väl typ 1,30 hög?), står på den smala kanten och ser vad som finns där - VATTEN. Så hon hoppar i rätt från kanten och simmar även hon runt som en galning.
Blev kanske ingen succé när det kommer till planering och effektiv träning. De simmade glatt runt i en bra stund, vi testade att starta jet-streamen och inte heller det var några problem. Det var mest häfigt och roligt att ha något att kämpa emot. Jösses, jag säger då det. Båda dessa stolla är verkligen knäppa ;)
Men med andra ord - simningen under vinterhalvåret kommer nog att gå ganska smärtfri. Båda verkar ju tycka att det är underbart att simma även inomhus. Problemet var att få upp dom. Man ropar på dom och får upp dom på rampen. Men innan man vet ordet av det så är dom i igen. När Ingrid var klar, duschad och fräsch skulle hon genast i. Resultat - dom kan inte vara inne i poolhuset om man inte vill vara på dom som en hök för att de inte skall få chansen att ta sig i. Jossan skulle simma med sina flickor efteråt och det var bara till att stänga ut dom. Skitungarna skulle i poolen till varje pris.
Ingrid är lite överentusiatisk när det kommer till vatten.
Även Wille är lite överentusiastisk.
Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara lite läskigt i början. Många hundar som älskar att bada utomhus och leker som galningar kan ju ändå bli lite skrämda när de kommer in och skall simma i poolen. Mina skitungar verkade inte gå efter den modellen. Jag tog först upp Wille på rampen. När han kom upp och stod på poolkanten gnistrade det till i ögonen - VATTEN. Kastade sig i och började genast att simma omkring som en dåre. Ingrid är på golvet nedanför och vet inte riktigt vad som pågår. Men hon hör hans glädjetjut och bestämmer sig för att livet är orättvis. Så den lilla damen HOPPAR upp på poolkanten (poolen är väl typ 1,30 hög?), står på den smala kanten och ser vad som finns där - VATTEN. Så hon hoppar i rätt från kanten och simmar även hon runt som en galning.
Blev kanske ingen succé när det kommer till planering och effektiv träning. De simmade glatt runt i en bra stund, vi testade att starta jet-streamen och inte heller det var några problem. Det var mest häfigt och roligt att ha något att kämpa emot. Jösses, jag säger då det. Båda dessa stolla är verkligen knäppa ;)
Men med andra ord - simningen under vinterhalvåret kommer nog att gå ganska smärtfri. Båda verkar ju tycka att det är underbart att simma även inomhus. Problemet var att få upp dom. Man ropar på dom och får upp dom på rampen. Men innan man vet ordet av det så är dom i igen. När Ingrid var klar, duschad och fräsch skulle hon genast i. Resultat - dom kan inte vara inne i poolhuset om man inte vill vara på dom som en hök för att de inte skall få chansen att ta sig i. Jossan skulle simma med sina flickor efteråt och det var bara till att stänga ut dom. Skitungarna skulle i poolen till varje pris.
Ingrid är lite överentusiatisk när det kommer till vatten.
Även Wille är lite överentusiastisk.
Det är inte lätt när det är svårt
Idag tog vi en rejäl långpromenad runt chalmers golfbana ihop med Jossan och hennes damer. Ingrid gjorde en praktvurpa.
Wow.
Smidiga lilla hund <3
Wow.
Smidiga lilla hund <3
Have a heart
Vi har haft en underbar dag. Började vår dag på Borås BK med lydnadsträning. Nötterna skötte sig exemplariskt. Sedan hade vi en del att fixa, snabbt hem och vända för att sedan möta Jossan och damerna i Hindås för att gå milen. Tre timmars rask promenad genom stock och sten. Skitungarna är trötta och goda efter dagens äventyr. Mina älskade skitungar! Källan till så mycket glädje, och frustration.
Ingrid - mitt hjärta <3
Ingrid - mitt hjärta <3
Djur och natur
Det blir mycket skogspromenader med svampplockning den här årstiden. Så alla får utlopp för sina behov. Jag får plocka svamp, Hejdi och Hilda sitter uttråkade och tittar på, Ingrid och Wille lever rövare i träsken runtikring.
Prestige
Har tänkt mycket på det där med omvårdnad och så under den senaste tiden. Man möter mycket folk som ser en sådan prestige i att vara häftig och cool i sitt sätt att hantera sin hund. En annan sak som är väldigt modernt är att mer eller mindre skryta om hur lite ens hund väger. Så är det väl inom många raser, vad jag har märkt. Kom ihåg en diskussion jag hade för många år sen med en sheltieägare. Hon sa att hennes sheltie vägde ganska så exakt tre kg, och den var 34 cm hög. Hur får man ihop det? Peggy (dvärgpudel) har alltid vägt närmare 5 kg, och är 30-31 cm hög. En pudel är ju inte grov på något sätt, och definitivt inte tyngre i kroppen än en sheltie. Hon har alltid varit smal, men ganska så rejält musklad. Jag har med andra ord svårt att tro på att en sheltie med ett par cm till i manken kan väga 2 kg mindre än Peggy. Kanske om hunden är rejält utmärglad och dåligt musklad. Men är det någonting att eftersträva när du skall använda din hund i arbete? En hund utan muskler och hull klarar sig inte nämnvärt bra på banan, och skulle man vara med om en olycka är en sådan hund ganska körd.
Men måna border collie-ägare är nästan ännu värre, har jag insett. Har hört skrämmande bud från många olika håll och kanter den senate tiden. Varken Ingrid eller Wille är knubbiga (tvärtom tycker de flesta, både veterinärer och sjukgymnaster, att dom är ganska taniga). Men dom väger betydligt mer än vad många andra hävdar att deras hundar gör. Hörde häromdagen om någon som hävdade att hon hade en tik som vägde 13-14 kg och var 54 cm hög. Ingrid väger nästan 13 kg, har ett lagom hull men är däremot inte fullt musklad ännu. Eftersom border collie är en arbetshund - är det inte väldigt viktigt att dom är rejält musklade då? Jag kan tänka mig att Ingrid som vuxen bör väga 14 kg (fullt musklad), och hon är ju bara cirkus 45 cm hög. Är det verkligen rimligt att hon väger lika mycket som en tik som är 10 cm högre? Ligger det något slags prestige i att ha en hund som väger så lite som möjligt? Sådan prestige att man medvetet (eller omedvetet) väljer bort muskler för att få en så låg vikt som möjligt? Det kan ju inte vara rimligt att en vuxen tik på 54 cm, ordenligt musklad väger max 14 kg? Nämnda tik såg jag senare på bild, och det stor då ganska klart att den var lite väl knubbig och inte under några omständigheter kunde väga så lite som 13-14 kg.
Men varför måste man då gå ut och hävda att hunden har någon form av orimlig ideal-vikt? Vissa ljuger om vikten, andra gör verklighet av den. Minns en agilitytävling för ett par år sen där en hund blev inkörd till veterinären akut efter att den ramlat ihop. Konstaterad näringsbrist, hunden var utmärglad och ganska klent musklad. Med andra ord - hunden levde på svältgränsen. Jag är mycket medveten om att en border collie skall vara tunn och smäcker - därmed inte utmärglad. Och den måste ju för guds skull vara musklad - och muskler väger ju faktiskt ganska mycket. Men många som har border collis, som jag upplever det, skall hela tiden ha en så häftig attityd och "det är bara en hund". Den får aldrig vara i soffan, man skall inte pussa på den och absolut inte gosa med den som en bebis. Vatten är inte så viktigt att ha tillgång till under träning. Och under tävling är det inte alls bra att låta dom dricka - dom blir ju tunga i magen. Och man ser fortfarande förare som fullständigt skiter i uppvärmning (även om det absolut har blivit så hemskt mycket bättre de senaste åren!). Under träning och tävling skall man absolut inte låta dom bälja i sig vatten, men att doppa tungan och dämpa den där akuta törsten borde väl för tusan vara alla hundars rättigheter?
Men även om man har den mentaliteten - att det bara är en hund och att man skiter i djurets välbefinnande. Ser man inte att det faktiskt är mycket enklare att få en välmusklad och vårdad hund att prestera bättre i tävlingssamanhang (eller alla sammanhang)? En hund som inte springer med torr tunga i backen (hur bra springer man själv om tungan är som sandpapper?) borde ju rimligtvis vara piggare och mer alert, och således också göra bättre ifrån sig.
Ta hand om era hundar!
Min vacrka kråka <3
Men måna border collie-ägare är nästan ännu värre, har jag insett. Har hört skrämmande bud från många olika håll och kanter den senate tiden. Varken Ingrid eller Wille är knubbiga (tvärtom tycker de flesta, både veterinärer och sjukgymnaster, att dom är ganska taniga). Men dom väger betydligt mer än vad många andra hävdar att deras hundar gör. Hörde häromdagen om någon som hävdade att hon hade en tik som vägde 13-14 kg och var 54 cm hög. Ingrid väger nästan 13 kg, har ett lagom hull men är däremot inte fullt musklad ännu. Eftersom border collie är en arbetshund - är det inte väldigt viktigt att dom är rejält musklade då? Jag kan tänka mig att Ingrid som vuxen bör väga 14 kg (fullt musklad), och hon är ju bara cirkus 45 cm hög. Är det verkligen rimligt att hon väger lika mycket som en tik som är 10 cm högre? Ligger det något slags prestige i att ha en hund som väger så lite som möjligt? Sådan prestige att man medvetet (eller omedvetet) väljer bort muskler för att få en så låg vikt som möjligt? Det kan ju inte vara rimligt att en vuxen tik på 54 cm, ordenligt musklad väger max 14 kg? Nämnda tik såg jag senare på bild, och det stor då ganska klart att den var lite väl knubbig och inte under några omständigheter kunde väga så lite som 13-14 kg.
Men varför måste man då gå ut och hävda att hunden har någon form av orimlig ideal-vikt? Vissa ljuger om vikten, andra gör verklighet av den. Minns en agilitytävling för ett par år sen där en hund blev inkörd till veterinären akut efter att den ramlat ihop. Konstaterad näringsbrist, hunden var utmärglad och ganska klent musklad. Med andra ord - hunden levde på svältgränsen. Jag är mycket medveten om att en border collie skall vara tunn och smäcker - därmed inte utmärglad. Och den måste ju för guds skull vara musklad - och muskler väger ju faktiskt ganska mycket. Men många som har border collis, som jag upplever det, skall hela tiden ha en så häftig attityd och "det är bara en hund". Den får aldrig vara i soffan, man skall inte pussa på den och absolut inte gosa med den som en bebis. Vatten är inte så viktigt att ha tillgång till under träning. Och under tävling är det inte alls bra att låta dom dricka - dom blir ju tunga i magen. Och man ser fortfarande förare som fullständigt skiter i uppvärmning (även om det absolut har blivit så hemskt mycket bättre de senaste åren!). Under träning och tävling skall man absolut inte låta dom bälja i sig vatten, men att doppa tungan och dämpa den där akuta törsten borde väl för tusan vara alla hundars rättigheter?
Men även om man har den mentaliteten - att det bara är en hund och att man skiter i djurets välbefinnande. Ser man inte att det faktiskt är mycket enklare att få en välmusklad och vårdad hund att prestera bättre i tävlingssamanhang (eller alla sammanhang)? En hund som inte springer med torr tunga i backen (hur bra springer man själv om tungan är som sandpapper?) borde ju rimligtvis vara piggare och mer alert, och således också göra bättre ifrån sig.
Ta hand om era hundar!
Min vacrka kråka <3
